Tycka synd om

Jag har så svårt att tycka synd om människor. Jag tror att det sticker i ögonen på vissa när jag säger det. För mig är att tycka synd om någon att göra den till ett offer och offer tror jag ingen vill vara. Eller också vill folk vara offer, att just bli ”tyck synd om”.
Att identifiera sig med; den ömkliga, se mig, gör allt för mig, ställ upp för mig, jag har minsann inte haft det så lätt, fortsätt tycka synd om mig.

Jag är tydlig med att välja bort den typen av beteende, det sättet att hantera svårigheter leder ingenstans. Det gör bara att jag gräver ner mig ännu mer och ältar och söker ännu mer bekräftelse från andra i mitt ältande istället för att välja att fortsätta leva ett gott liv.

Det går ett drev mot en TV-personlighet just nu och det börjar dyka upp kommentarer om att det är synd om den här personen. Jag är så nyfiken på vad det där ”tycka synd om” betyder i det här fallet. Är det att sträcka ut handen och säga; ja, du har kränkt människor, varit översittare och trakasserat men nu är det synd om dig för du blir jagad av media. Stackars dig! Eller är det kanske hans familj som åsyftas när det kommer till att tycka synd om?

Jag kommer aldrig att tycka synd om någon och allra minst TV-personligheten. Det finns ordspråk som ”som man bäddar får man ligga” och ”att stå sitt kast” och det är vad det handlar om när en person har utsatt andra för olämpliga saker utan att ta ansvar för vad han gjort. Han har dessutom gjort valet att utföra sina handlingar.

Det finns en annan ”tycka synd om”-sida också.
Min man dog för två år sen. Det finns fortfarande personer som kommer fram till mig, håller med bägge händerna om mina, lägger huvudet på sned och säger med en ton av ”det är synd om dig”: ” – Hur mår du? Hur går det? Hur klarar du livet”? Jag förstår att människor vill visa medkänsla när någon drabbas av sorg och det tycker jag är väldigt fint men när det pågår för länge så kan det leda till att jag känner mig förminskad och upplever att människor inte tror att jag klarar av att leva mitt liv på ett bra sätt efter det som hänt. Det är absolut inget synd om mig! Och den där förminskningskänslan har jag lärt mig att skaka av mig.
Jag ser det som att jag har fått med mig livserfarenheter som jag lägger till i mitt livspussel. Det gör mig starkare, lugnare, ännu mer prestigelös och ännu mer tacksam över det här som kallas livet.

Och jag är enormt tacksam till alla som, utan att tveka, ställde, och fortfarande ställer, upp när jag behövde hjälp med både det ena och andra när det hände, DET är jag tacksam för. Det var, och är, hjälp både praktiskt och mentalt och ingen av dem tyckte synd om mig. Tack!

Ingen, som drabbats av en livssorg, behöver att jag tycker synd om dem. De kan behöva min medkänsla, min tid, mitt engagemang, min vilja och min hjälp men jag kommer aldrig att tycka synd om personen.

Att tycka synd om, när någon drabbats av något, är, för mig, att förminska en person. Han eller hon är fortfarande samma person men med fler erfarenheter av livet.

Efter ”tycka synd om” så kommer vi till frågan om att förlåta, men det blir en annan dag.

Jag gnuggas

Vi människor är så otroligt olika och det upplever jag som bara bra och ändå, när jag gnuggas med/mot någon som är helt annorlunda än jag så uppstår en irritationskänsla i kroppen. Större eller mindre beroende på situation och tidspann.
Vi är alla unika och det är det som gör den här jorden så intressant. Det vore väldigt tråkigt om vi alla var likadana till sinne, intresse, känslor, reaktioner, kropp  mm. Så tråkigt att behöva se sig själv överallt och att ständig möta mig själv, så fantastiskt intetsägande och ingen möjlighet till utveckling i gnuggandet.

Jag tror att när jag möter personer som är långt ifrån mig själv, i allt, så utvecklas jag och ser vad jag vill, vad jag önskar, hur jag är och hur jag vill förändras eller fortsätta vara.
Den där lilla irritationen som kommer säger mig ju massor. Oftast är det långt till den känslan sätter in och jag rycker på axlarna och tänker; så där kan man också göra. Så där kan man också säga. Så där kan man också tänka. Olikheterna får ta plats. Sen fortsätter jag åt mitt håll och låter personen vara och jag kanske aldrig mer behöver träffa personen.

Det heter ju ”kaka söker maka” eller åt andra hållet ”olikheter attraherar varandra”.
Den första sägningen förstår jag precis. Det är lättare att vara med personer som är som jag. Delar samma intressen och har samma samhällsklass, för att ta några exempel. Det blir enklare att umgås, det behövs inga förklaringar till mitt val av liv då. En nickning kan räcka och vi är på samma planet direkt utan omsvep.  Kändisar umgås med kändisar, rika personer umgås med rika, bilälskare med bilälskare osv i alla oändlighet. Jag tänker spontant på ”Solsidan” där Alex har såna bekymmer med hur han ska kunna passa in och fungera på samma plan som Fredde. Förutsättningarna är ju helt olika. Tror vi känner oss säkrare, lugnare och tryggare när vi umgås med personer som ”är som jag”.

Sen vet jag att forskning säger att vi attraheras av vår motsats, just för att det är vår motsats. Det där som jag skulle vilja ha och längtar efter finns hos den andre personen. Jag dras till det i fascination. Jag vet, av erfarenhet, att när den första euforiska tiden lagt sig så kommer istället irritationen. Det jag attraherades av blir till irritation just för att det är så långt ifrån det som är ”jag”.

Oavsett så upplever jag en utveckling i att umgås med personer som jag släpper iväg energi och irritation till. Tyvärr så upptar den ”relationen” en del tanketid (därför jag skriver av mig just nu) som är onödig och kan läggas på annat. Jag upplever också att jag uppskattar vissa saker enormt mycket mer när personen försvinner. Saker där irritationen fastnat på vägen och som löses upp med en skön suck.

Varför sätter jag mig då i de här situationerna? Jag gör ett val helt enkelt. Fördelarna efter vad mötet gett är stora och då får dom gå först. Ungefär som när jag har ett jobb som jag trivs mindre bra med och vet att jag varje månad får en stor summa pengar. Jag vet varför jag gjort det valet. Jag är medveten om mitt handlande. Det är när jag börjar se mig, och uppföra mig, som ett offer som jag är helt ute och cyklar. Jag väljer istället tydligt, är ytterst medveten om mitt val och står för det. Ingen annan kan säga något om det. Naturligtvis är det helt ok att bli ifrågasatt för mina val men då har jag tänkt färdigt och är lugn i mitt svar utan att gå igång.

Så jag säger som vanligt; välkommen kontrast!  Nu ska jag se vad jag ska lära mig den här gången.

En hårddisk

Så här står det om kommunikation i Wikipedia:
En enkel kommunikationsmodell är: Ett tankeinnehåll uttrycks exempelvis verbalt av en kommunikationsdeltagare. Det som uttrycks fungerar som en signal till en annan kommunikationsdeltagare som i sin tur gör om signalen till ett tankeinnehåll. Därefter kan den personen ge någon form av respons. För att kommunikation ska anses ha ägt rum så räcker det inte med att signalen, informationen eller budskapet, tagits emot utan det förutsätts att det har skett någon slags förändring, eller start av process, hos den mottagande deltagaren. Först då anses en gemensam, communis, delning ha påbörjats. Exempelvis så har ingen kommunikation skett så länge den vidaresända informationen i oförändrat tillstånd bara nått en hårddisk, en bokaffärs bokhylla eller den automatiska telefonsvararens lagringsmedium. 

Jag känner mig, eller snarare, har gjort mig till, med hjälp av den andra personen, som den där hårddisken. Det ska vara enkelt och lätt att slänga ner allt på den och sen helt slippa svar som är obekväma och som gör att personen i fråga eventuellt skulle behöva tänka om och komma till förändring. En hårddisk tar ju bara emot utan att ifrågasätta. Den har ingen egen vilja och ingen egen åsikt. Brukaren bestämmer vad som ska läggas in. Disken är tyst och gapar stort för mer information som bara ska lagras för att användaren önskar att placera sina tankar där. Inga svar välkomnas, inga förslag tas emot, inga förväntningar på den som pratar ska uttryckas, inga ifrågasättanden, ingen önskan om att bli lyssnad till och ingen som ifrågasätter offermentalitet och känslan av att vara omnipotent.

Jag ska också, som hårddisk, vara lyhörd för att saker och upplevelser utifrån egot upprepas, oftast ett antal gånger utifrån olika håll så att det verkligen ska fastna. För säkerhets skull. Även när hårddisken börjar säga ifrån att det är fullt så fortsätter leveransen utan att förstå att det börjar ta slut på minne.
En känsla av fientlighet, oförståelse, besvikelse, offermentalitet, fokus på jaget, anklagelser, ogenomtänkt förslag, svag insikt om att det sårar, förutfattad utgång av envägskommunikationen, bestörtning över ifrågasättande och återigen; ”jag, jag, jag, jag, jag”.  Hårddisken gapar och sväljer.
Accepterar utan åthävor. Blir tillsagd att acceptera. Säger igen; jag accepterar. Inget går fram och hårddisken fylls på än en gång och nu med känslan om att jag ska bli övertalad att förstå. Ställ inga frågor bara, utan lyssna och spara. Som hårddiskar gör.

Sen ska det sökas i arkivet för att förklara att vår kommunikation har varit oerhört jobbig stundtals, men det är inget som skrivits in i hårddisken tidigare utan får bli ett nytt oförberett dokument. Det kommer nu och jag accepterar och sparar. Det bästa med att trycka på spara är att jag helt kan avstå att gå och älta det eftersom det finns där och när jag vill och behöver kan jag bara klicka på ”öppna” så finns det där. Inget jag bär med mig till vardags. Då skulle det bli helt omöjligt att leva.

Hur skulle det vara om hårddisken fick utrymme att reagera och vilja bli lyssnad till?
Söker i arkivet – plockar fram senaste dokumentet – personen vill bara fylla på lite till utan ifrågasättande men hårddisken säger; nu är det fullt! Acceptera det, släpp det här dokumentet och skriv ett nytt blad. Hårddisken har inget att komma med eftersom det är brukaren som bestämmer hur det ska vara. Det är ju lätt att bara trycka på ”stänga av”.
Stänga av både känslor och kommunikation för att nästa gång plocka upp ett annat dokument med lite mer enkla saker att hantera. Det där andra, där hårddisken krånglade, låter personen ligga för det blir alltid bara krångel, besvärligheter, må dåligt, gå utanför sin box, bry sig om att förstå andra och mycket annat.

Kanske vore läge att göra en felsökning och se om det går att rätta till.
Nej, öppna ett nytt dokument istället och avstå att plocka fram dom gamla och rätta till det som skulle kunna fixas. Utan insikt om hur det fungerar så är det svårt. Jag förstår det och jag accepterar. Det finns inget intresse av att lära sig hur det fungerar i andra änden.

Vill du starta om? Vill jag start om? Nej, det är för sent.
Jag stänger av och säger till mig själv för hundrade gången;
Hej kontrast och välkommen! Vad är det jag ska lära mig idag?

 

Jag känner tid igen

Den 13 september så är det två år sen Kjell dog. Tiden fram till nu har varit väldigt märklig och det är först nu som jag ordentligt igen kan relatera till vad tid är. Det slog mig i mitten av vårterminen nu att jag började bry mig om vad en dag var, vad en vecka var och hur lång en månad är. Tiden kom tillbaka till mig. Sen har jag ingen aning om det är bra men det är ju den vi lever i konstant så den behöver vara där, tiden.

Jag känner att jag på något vis att jag bara har en suddig bild av det förra året. Jag sa upp vår stora lägenhet utan att ha något annat boende, jag fick bo i ett hus en bit ut på landet som en mycket fin kvinna lånade ut till mig fram till april. Under den tiden så började min rehabilitering efter min stora höftoperation. Sen bodde jag ute i Häradsbro, sommarstugan vi hyrt sen sex år tillbaka. Jag bodde där ett halvår utan att ens fundera över att jag var helt ensam, med utedusch och torrdass, och jag valde bort gemenskap förutom att jag jobbade på radion och träffade ett fåtal vänner.
Skolan började och jag bara gjorde det jag skulle utan att känna någon större glädje, det var för mig en inkomst som jag verkligen behövde för att komma på fötter. Musiken la jag också på hyllan.

Min fina lägenhet kom till mig i slutet av augusti och det blev inflytt i september. När jag flyttat in så tog jag tag i alla mina kostnader och försäkring och annat som behövdes för att rensa ut och gå vidare.  Jag bytte bil och började allvarligt jobba på att lägga ner min firma som jag haft i 11 år. Den går i graven på nyårsafton i år.
Jag bestämde mig också i våras att säga upp sommarstugan som vi hyrt och jag känner mig färdig därute. Istället har jag köpt mig en liten kolonistuga här i stan som jag får i augusti. Det ska bli så roligt att ha min egen stuga!
Jag har också blivit antagen till universitetet i två kurser på kvartsfart, varav den ena är på avancerad nivå.  Och jag som aldrig studerat på ett vanligt universitet! Det blir något att bita i, roligt och utmanande.

Jag har varit väldigt praktisk de här åren och jag är väldigt stolt över vad jag har åstadkommit. Jag är på fötter och har skapat mig en egen trygghet och jag kan se en framtid.
En period under de här åren så hade jag känslan av att ingenting spelade någon som helst roll. Varför ska jag göra saker, planera för framtiden och jobba? Jag kan ju ändå dö vilken dag som helst, det hände ju Kjell mitt i livet. Det mesta kändes helt oviktigt. Tiden existerade inte, allt flöt som oljefläckar på havet. Personer jag umgåtts mycket med försvann och gamla bekantskaper dök upp och ställde upp på mig till hundra procent. Jag fortsatte att var praktisk och det tog mig vidare.

Nu när mycket är ordnat så är det bara jag själv kvar. (Förutom Medea förstås som jag älskar och som är min lilla familj). Jag som fortsatt ska stå här och duga. Jag som vill skapa mig en bra vardag och ett tryggt nu. Jag som behöver hämta hem min kropp igen och ännu mer mitt jag. Min livsfilosofi har hjälpt mig massor även om jag ibland har känt att jag levt efter den utan att egentligen ”vara här”. Tänker att det liksom är grejen, att leva efter det jag trott på så starkt och se att det håller även när jag själv inte håller.
Jag vill leva min filosofi än mer och jag möter ständigt kontraster som visar på att jag behöver välja och ännu mer gå min väg.
Jag är på väg och jag får hintar om vad jag kommer att vara och göra i framtiden och att våga lite på det känns nu som en stor längtan.  Jag lär mig också att våga planera lite mer långsiktigt och att gå för mina längtor.

Jag behöver stå ännu stadigare i det som är jag eftersom jag är ensam. Vi är alla ensamma med oss själva, det har jag lärt mig. Jag ser det tydligt varje dag och det är också säkerligen tydligare för mig att vi alltid är ensamma med oss själva eftersom det är precis det jag är. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Jag är ensam och det är också ok. Jag väljer bort alla lyckliga och fantastiska familjestatusar på Facebook, dom är verkligen konstraster till mitt liv just nu. Ingen inspiration och ingen avundsjuka i det, dom är bara kontraster till hur jag lever just nu och det är ok precis som allt annat. Ingen ledsamhet och bitterhet bara ett tydligt val. Jag behöver vara i andra bilder och tankar just nu. Det kan säkert komma att ändras men just nu är det så. Jag väljer också det riktiga livet framför det virtuella mer och mer. Det livet som känns.

Mina få vänner som stadigt funnits under de här två åren och min närmsta familj är förstås väldigt viktiga för mig. Där är jag aldrig ensam. Tack för att ni finns! Ni vet vilka ni är. Mycket kärlek till er!

Syfte

Vad är syftet med det?

Återigen har jag fått ta del av två fantastiska personers kunskaper i ämnet att ha ett coachande förhållningssätt till både arbets- och privatliv. Det är en ynnest att få sitta och bara få ta del av all klokskap och all erfarenhet. Jag gick kursen fullt ut för 5 år sen och är sen dess diplomerad coach vilket har gett mig massor i min vardag och på jobbet.
Nu var det dags att fylla på. Samma kurs som förra gången men ändå långt ifrån samma. Andra personer som kurskamrater, lärare med massor med mer erfarenhet och kunskap, nytt material, nya samtal och massor av nya insikter för egen del.

Har varit hemma och jobbat på radion nu en vecka och alla mina intryck har fått landa och samsas nu i framför allt min hjärna. Mina lärare har också utbildat sig i neuroledarskap som också verkar väldigt intressant så jag har redan beställt ett par böcker.
Det jag funderar på just nu är att jag än en gång fått lära mig en mycket viktig fråga att ställa; vad är syftet med det?

V a d   ä r   s y f t e t   m e d   d e t ?

En fantastisk klargörande fråga samtidigt som den kan vara oerhört irriterande , frustrerande, klargörande och ilsken. Med andra ord; en mycket bra fråga eftersom det aldrig går att svara bara ja eller nej på den.

Jag har provat att göra en mindmap där varje ny bubbla har fått just frågan; vad är syftet med det? Och sen kan varje sån ny bubbla få ett eget syfte och varje sån ny bubbla ett syfte till om jag vill. Snacka om att jag får tänka till och jag tvingar mig själv att vara helt ärlig och grävandet inåt är så nyttigt.

Ta mitt köp av min lilla kolonistuga som ett litet exempel.
Jag vill köpa en liten kolonistuga – vad är syftet med det?
Jag vill ha ett utflyktsmål – vad är syftet med det? – skönt att få byta miljö från lägenheten och får vara utomhus – vad är syftet med det?
Jag mår bra när jag är utomhus, Medea gillar att vara ute – vad är syftet med det?
Vi har det bra tillsammans och har ett liv där vi mår bra vilket är syftet med livet.

Det går ju förstås att dra allting långt och för långt men tanken är så bra och svaren gör mig säker på min sak och ger mig bättre självkänsla och självförtroende i det jag gör.Syftet ändrar sig ju också utifrån att jag ändrar det som jag vill förändra om jag väljer att ”syfta” problem jag vill ta tag i. Både stora som små.

Jag tar med mig frågan och vill komma ihåg att alltid lyfta den när jag börjar samtalen med mina mentorselever i höst. Så vill jag också ha med mig frågan i min vardag som en god följeslagare. Och jag börjar på en gång; vad är syftet med det? 😉

Att duga

Häromdagen kom det fram en mamma, till en av mina elever, och ville tacka mig. Jag har aldrig haft den här eleven enskilt men träffat henne åtskilliga gånger under året och i en av ensemblegrupperna så pratade vi mycket om hur de, som ungdomar, ser på livet. Mamman sa: ”- Jag vet inte om jag får berätta det här för min dotter men jag vill att du ska veta att hon i sin studentmössa har skrivit: Här står jag och duger! Den meningen har betytt mycket för henne. Tack!”

Jag blev så spontant glad att jag applåderade. Det var det bästa tack jag kunnat få av, framför allt, eleven som jag nu ser har med sig något viktigt ut i vuxenlivet. Där finns det viktiga i att klara av den alltför tuffa världen som pågår runtomkring oss hela tiden och som jag är en del av.

En annan av mina elever och jag hade ett avslutande samtal eftersom han också tar studenten och jag frågade vad han tar med sig ifrån de tre åren på skolan. Då berättade han om en konsert de haft i åk 1 tillsammans med symfoniorkestern och en dirigent vid namn Simon Phipps. Det hade varit långa repetitioner och eleverna var trötta och dirigenten ville peppa dem lite. Det han pratade om var hur att hantera musikvärlden, långa repetitioner, samarbete och egenvärde och det som min elev bäst kom ihåg var följande: Jämför aldrig ditt inre med andras yttre! Så klokt! Det är ju det många av oss gör hela tiden. Den yttre normen sätter outtalade regler för hur vi ska se ut OCH vara.

Jag får en bild av en mogen passionsfrukt som ju ser totalt kraschad och oätlig ut men som på insidan bjuder på det mest himmelska. Det gäller bara att ge frukten en chans och knäcka skalet. Jämför aldrig ditt inre med andras yttre. Word!

Jag har också studentelever som fortfarande efter många år i skolan har svårt att inse sitt eget ansvar i sitt agerande och jobbande i skolan. Det är nu det märks när betygen (som jag för övrigt ogillar att sätta) läggs fram för dem. Det är allt ifrån arga miner till tårar och ifrågasättande. En god vän sa till mig i frågan: ”- De är nog mest besvikna på sig själva och låter det gå ut över dig eftersom det är lättare att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar sitt handlande och sätt.” Det fick mig också att tänka till.

I de situationer när mitt handlande blir ifrågasatt så går jag alltid till att här står jag och duger och jag gör mitt bästa och jag lyssnar och går aldrig i klinch eftersom det sällan fungerar. Känslan av att duga här är viktig för det blir aldrig en känsla av att jag blir personligt angripen. Det jag tänker är också att eleverna är så oerhört fixerade vid sina betyg och att det är den enda måttstocken på deras värde vilket i min värld är allt annat än en sanning. Jag vet att de behöver betygen för att få en bra resa i livet och jag skulle önska att de låter bli att döma sig själva så hårt vilket de gör när de ifrågasätter. Fast de tror att de dömer mina beslut. De kommer att inse att det var dem själva som borde ha agerat annorlunda och, återigen, tagit ansvar.

Det har varit oerhört tuffa möten för att eleverna ska få uttrycka sitt missnöje över satta betyg och jag har aldrig varit så ifrågasatt i mitt yrke någonsin. Det har resulterat i många samtal med mina kära kollegor och det har känts gott. Jag har också fått jobba rent mentalt med att jag verkligen duger i min yrkesroll och som person och det har varit nyttigt. Jag lever precis just nu efter hur jag lär och använder mig av mina egna mentala uttryck för att rida ut det som är jobbigt. Tacksam för att jag kan göra det och det stärker mig ännu mer i att min livsfilosofi är rätt för mig.

Så det enda jag kan säga med säkerhet är; Här står jag och duger!

Rykten

Idag hörde jag följande:

//Det var en gång en gammal man som spred rykten om att hans granne var en tjuv. På grund av detta blev den unge mannen gripen. Dagar senare kunde de bevisa att han var oskyldig. Efter att han blivit frisläppt stämde han den gamle mannen för att felaktigt ha anklagat honom.

I domstolen sa den gamle mannen till domaren: ”- De var bara kommentarer, dem skadade ingen.”

Innan domaren gav den äldre mannen sin dom, sa han: ” – Skriv ner alla saker du sa om honom på en pappersbit. Klipp den i småbitar på vägen hem och kasta ut pappersbitarna genom bilfönstret. Kom sedan tillbaka i morgon för att höra din dom.”

Nästa dag sa domaren till den gamle mannen; ” – Innan du får din dom, vill jag att du ska gå ut och samla ihop alla pappersbitar du slängde ut genom bilfönstret igår.”

Den äldre mannen sa; ” – Jag kan inte göra det! Vinden har spridit ut dem överallt och jag vet inte var jag ska leta.”

Då svarade domaren; ” – På samma sätt kan enkla ord och kommentarer förstöra en annan persons ära och heder, på ett sådant sätt att personen inte kan ordna upp det. Om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls. Låt oss alla ta kommandot över våra egna munnar så vi inte blir slavar till våra egna ord. Personer som skvallrar är värre än tjuvar, eftersom de stjäl någon annans heder, ära, rykte och trovärdighet som sedan blir omöjliga att återfå.

Så kom ihåg; När du halkar kan du alltid återfå balansen, men när du slinter med tungan kan du aldrig ta tillbaka dina ord! //

Så enkelt och rätt på förklarat! Jag tänker alltid att när jag hör något om någon så ska jag gå till den person det berör och fråga om det jag hört stämmer. Där, endast hos den personen kan jag få höra dennes sanning. För mig blir det också att visa respekt för personen som det pratas om. Jag har ingen lust att delta i skitsnack. Min tanke är att aldrig säga något om någon som jag inte skulle kunna säga till den personen direkt. En bra måttstock och jag ska ärligt säga att det flera gånger har stoppat mig från att kommentera en person som inte är närvarande i rummet.

Vad ger mig rätt att prata om någon som inte kan få säga sin syn på saken direkt?

Däremot kan jag dela med mig fakta om en person till någon annan men gränsen är hårfin vad som är skvaller och vad som är fakta. Jag tänker mig för flera gånger när jag hamnar i samtal om personer som är frånvarande. Ibland behöver en grupp prata ihop sig för att kunna lösa en konflikt och då gäller det att vara vaksam så att gruppen inte bara pratar skit utan konkret pratar om hur det är och sen tar det vidare för att lösa saken.

I min värld så tror jag på att ta fram det goda, om det så bara finns små, små saker att fokusera på för att få fram den bästa relationen. Säger jag positiva, upplyftande och härliga ord till människor så blir de likadana. Fortsätter jag att säga att en person är bra och gör bra saker så blir, och är den bra. När jag hela tider säger att en människa är en idiot så kommer människan att vara en idiot för att jag gör den till en idiot.

Ord är makt.

Kom ihåg; När du halkar kan du alltid återfå balansen, men när du slinter med tungan kan du aldrig ta tillbaka dina ord! Om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls.

 

Beslut

Jag har slutat att lova saker, både för mig själv och för andra. För mig är löftet något väldigt stort och jag lovar enbart om jag till hundra procent vet att jag kommer att kunna hålla mitt löfte. Vet att det är sällan eftersom det kan hända vad som helst när som helst. Det är en bra känsla att slippa bryta ett löfte för det känns att göra det.

Jag säger att jag gärna gör det jag kan och framför allt det jag vill till den som ber om hjälp, det känns bättre. Det gör inte mitt engagemang mindre eller sämre och jag mår bättre av att bara göra det jag sagt att jag vill göra.

Saker och ting är som där är tills de blir någonting annat.

Jag vet att det finns personer som tycker att det är fegt att aldrig lova något och det är upp till dem att tycka det. Jag vill känna mig fri från risken att behöva bryta ett löfte.

Det tar mig vidare i mina tankebanor till beslut. Hur stark är kopplingen mellan ett beslut och ett löfte? Ett beslut är en stark och, för mig, bindande sak att säga både till mig själv och inför andra. Jag tar egna beslut och jag tar beslut tillsammans med andra och det för att oftast få till en förändring.

Jag mår inget bra av att bryta de beslut jag har tagit och det gör att jag kan må dåligt när jag har svårt att följa det jag beslutat. När jag lyckas följa mina beslut så är känslan desto bättre och jag känner mig stark. Jag har lärt mig att se hur förutsättningarna ser ut för ett beslut, vad som kan påverka om jag ska kunna förändra, yttre påverkan, inre mående andra anledningar. Jag har lärt mig att vänta på att rätt tid är inne. Jag har lärt mig hur jag fungerar när det kommer till att ta beslut i tider när det rörigt och när det är lugn och ro. Var sak har sin tid och ett beslut är, för mig, något viktigt.

Det gäller verkligen bestämma sig för att göra ett val och ta ett beslut.

Dit kan det ibland vara långt och det beror förstås vad beslutet gäller. Jag har mycket lättare att ta beslut för kortsiktiga saker än för långsiktiga. Jag jobbar på att lära mig att hålla mina långsiktiga beslut när de väl är tagna. Lyckas jag så känner jag mig stolt och får jag en erfarenhet av att ändra mitt beslut så är det ok, jag duger fortfarande.

Ett bra beslut är lätt att hålla, det ger tillfredställelse.

Bryter jag eller ändrar jag ett beslut? Bryter jag eller ändrar jag ett löfte? Är ett ändrat löfte lika mycket värt som det ursprungliga? Jag tror också att allting sker när det ska och har tillit till att det är så vilket är lugnande och jag kan se på det som händer med fria ögon och öppet hjärta.

Lova – att lova (seglingsterm) – gira (svänga, ändra kurs) upp mot vindögat – att göra det med ett beslut i ryggen. Lov(a)e – kärlek till mig själv och andra.
Att lova någon har ju också betydelsen att berömma och prisa någon.

Beslut – be – slut – att själv be om att få göra slut med det som varit och be om en förändring som håller.

I beslutet finns styrkan och i styrkan finns beslutet.

Ge upp

Att ge upp har aldrig legat för mig. Jo, om det gäller att tävla för jag har absolut ingen tävlingsinstinkt. Jag unnar alltid alla andra att vinna. Jag är född med en envishet som har lönat sig många gånger. Det har också hänt att den övergått till dumhet men de gångerna är lätträknade. Jag lär mig hela tiden.

Jag älskar att bryta hinder och anta utmaningar d v s när de är fyllda av glädje och god energi. Känslan av att lyckas förmedla kunskap, energi, lust och glädje och att få samma sak tillbaka. I mitt frilansande jobb under 25 år så har jag varit överöst av det här och jag har njutit av gemensamma framgångar med dem jag jobbat tillsammans med. Människor som vill något. Framgångar både i kunnande och i det mentala.
Det har emellanåt kostat en del på olika plan men det har alltid varit värt det.

”- Vad är det som driver dig?” Den fråga går ofta till personer som har kommit långt och som pushar sig själva till bristningsgräns. Ta bara idrottsmän eller mycket framgångsrika affärsmän. Deras historier innehåller frekvent partier av praktfyllda negativa erfarenheter.
Men, drivet får de att gå vidare. Dom har bestämt sig och vill nå sina mål. Där har jag alltid varit och vill fortsätta vara.

Den senaste tiden har jag fått uppleva personer helt utan driv och vilja. Jag vet att jag ska titta på det som en stor kontrast och jag går ofta till det när jag är i situationer med de här personerna. Det säger mig också att fundera över om jag verkligen är på rätt plats. Saken är den att när jag har möjlighet att studera personerna på lite avstånd så går tanken till hur man så helt kan ge upp när det tar emot lite. Att vara helt utan driv för saker som jag behöver göra för att det bara är så att det behöver göras. Att skylla på alla andra runtomkring att det är mitt fel att vi är i den här situationen där inget sker. Det finns inget driv till eget ansvar, de har gett upp innan de ens nått halvvägs. Jag hoppas utmaningen, som kommer, ger dem lite jäklar anamma. Jag tänker också att jag hoppas att de inser sitt värde och sitt kunnande och när de ser att det fungerar, att det ger dem en kick till både självkänsla och självförtroende.

Ibland tänker jag att jag ger upp vad de gäller de här personerna fast samtidigt finns där ett driv till att se dem lyckas. Men, när jag inget får av dem så tar jag emot ”inget” och det är längre till mitt driv att driva dem framåt. Till min förvåning så accepterar jag det och funderar på att ändra metod och det är det jag testar just nu. Jag lämnar dem med uppgiften för att lösa den själva och på så sätt komma till insikt om att ”ge upp” är uteslutet. Det sätter nämligen en hel drös med andra människor på pottkanten. Jag ser fram emot resultat, som kommer att bli väldigt konkret och jag tror, med en inre drivkänsla att de kommer att klara det, och jag avstår att ge av min egen energi så länge ingen frågar efter den.

Ge upp – lägga ner

Att ge upp eller att lägga ner. Att ge upp är också, när jag ser det från den positiva sidan, att bara släppa taget, låta det som stoppat mig flyga uppåt till den blå himlen och bara försvinna i solljuset. Som att förlåta mig själv, det är precis det; att släppa taget och släppa mig själv fri. Låta universum visa mig vägen och det kan jag bara göra när jag släppt taget och krampen.

Jag kan styra var jag ska sätta in mitt driv. Under de senaste ett och ett halvt åren har jag verkligen haft ett driv att komma vidare i livet. Jag har tagit små steg som har blivit stora förändringar när jag väl bestämt mig. Envishet + driv + målsättning kan bara bli bra.

Jag har en sak, en sak kvar att bestämma mig för att driva och den är på ingång. Jag vet att jag har vad som behövs och det är bara jag som väljer vilken väg jag vill gå. Tänk vilket underbart ansvar det är; att bestämma hur mitt nu och min framtid ska se ut ända fram till den dagen det är dags att ”flytta vidare”. Den kan komma idag, i morgon eller om massor av år, jag har ingen aning. Det enda jag kan göra är att använda min envishet, mitt driv och titta på min målsättning varje dag.

Det finns drivbänkar för att få växter att skynda långsamt och sunt. Jag är min egen drivbänk. Just det, jag är min egen drivbänk!

Gör dig nu en riktigt fin och trevlig helg!

Rätt åt dig!

Ett uttryck som från början, och säkert fortfarande, används i negativt syfte är; Det är rätt åt dig! Att önska att det går dåligt för någon. Du har varit dum! Du får stå ditt kast! Du gjorde dåliga val! Skyll dig själv!

Det är som att gå och kasta en liten förbannelse över någon genom att säga; rätt åt dig i negativ mening. Jag sätter mig över någons beteende, jag dömer och nedvärderar och önskar en annan person olycka. Då gäller det att komma ihåg att den energi jag skickar ut kastas direkt tillbaka till mig. Så då är det ju rätt åt mig att må dåligt. Det där blev en liten tvist på det hela 🙂

Att ha rätt är något vi ofta pratar om. Människors rättigheter i olika ämnen. Många jobbar för det överallt i världen och jag antar att det är för att vi vill att alla ska må bra. Vi vill alltid välja att göra det som är rätt.

Själv brukar jag säga att det finns inget som heter fel, jag kan bara göra lite annorlunda och göra rätt. Det slår mig nu att jag nog kan göra lite annorlunda även när det gäller att göra rätt.

Det infinner sig en känsla av lycklig pirrighet när jag använder uttrycket rätt åt dig i positiv mening.

När någon berättar för mig att något gott har hänt personen så säger jag ofta; Det är rätt åt dig! Så brukar jag få en blick som säger; Äh, vad menar du nu? De går till den negativa känslan av uttrycket, men sen J Då ser jag hur personen skiner upp och inser att jag verkligen tycker att han eller hon är värd all framgång och att få må bra. Jag ser att personen tänker till över uttrycket och blir glad.

Prova att säga; rätt åt dig när någon i din närhet har gjort något bra eller fått något gott in i sitt liv. Det är roligt!

Jag boostar också mig själv när det händer bra saker med att säga; det här är rätt åt mig! Samma goda känsla som att säga; här står jag och duger!

Det är en rätt du har, en rätt att må bra. Den rätten som jag önskar att alla skulle få känna. Så idag säger jag; det är rätt åt dig att du har en fin vårhelg att glädjas åt!